Blogg

Oppositionsrådet i Region Västerbotten, Nicklas Sandström (M), lyfter i en debattartikel i Folkbladet upp behovet av ett visselblåsarsystem för regionen.  Utifrån en rapport från regionens revisorer framträder en bild av hur medarbetarna inom organisationen inte känner till eller förstår begrepp som meddelarfrihet och tystnadskultur. Vidare är det många som upplever att man inte öppet kan diskutera problem inom verksamheten.   Sandström pekar på behovet av att missförhållanden uppmärksammas och adresseras. Om anställda inte upplever att frågorna kan diskuteras öppet och heller inte har en allmän förståelse för principerna kring meddelarfriheten, så är det naturligt att i likhet med många andra regioner, kommuner och företag överväga ett visselblåsarsystem.  Den politiska majoriteten har främst invänt med att det innebär kostnader att upprätta ett visselblåsarsystem. Från Lanteros sida betraktar vi detta som ett svagt argument då den huvudsakliga kostnaden är kopplad till hanteringen av ärenden snarare än till själva rapporteringsfunktionen. Om kostnaderna för att handlägga rapporter om missförhållanden är skäl nog att inte upprätta en rapporteringskanal, så har man troligen en skev uppfattning om vad missförhållandena i sig kan kosta. 

Mycket har hänt i samhället till följ av coronapandemin, för individer och företag, vad gäller umgängesformer och arbetssätt, prioriteringar och verksamhetsförutsättningar. Lantero har sett en tudelad bild, där många företag går in i ett överlevnadsläge och skjuter alla projekt de kan på framtiden. Andra fokuserar på vad som kommer efter och utnyttjar läget att beta av sådant som varit eftersatt. Här kommer några reflektioner utifrån vad vi har sett så här långt och tips på vad man som organisation kan passa på att göra.  * Inventera att göra-listan. Många anställda har svårt att utföra sina ordinarie uppgifter. Se då till att inventera listan över vad som blivit liggande och faktiskt kan göras nu. Vi ser exempelvis många företag som passar på att få visselblåsarsystem på plats och tar tiden att sätta stabila utredningsrutiner. * Kom i kapp med utbildningar. Många bekantar sig just nu med digitala verktyg och acceptansen är större än vanligt för webbaserade utbildningar. Det är både lättare att få acceptans från arbetsgivaren att initiera utbildningsprojekt med e-learningverktyg och från anställda att faktiskt genomföra utbildningarna.  * Se över säkerhetsrutiner. Oavsett den övergripande IT-miljön finns det ofta stora säkerhetsbrister i organisationer kopplat till hur de anställda tillämpar rutiner, hanterar lösenord, mm. Finns det webbaserade tjänster (exempelvis visselblåsarsystem) där ni kan etablera flerfaktorsautenticering? Är det möjligt att sprida förståelsen för att känslig information inte bör skickas via mejl (inte ens krypterat) och istället börja arbeta med Rekommenderat e-brev, där försändelserna skyddas med BankID? * Höj medvetenheten om korruptionsrisker. Det finns utmärkt material till stöd för ett stärkt arbete mot korruption genom Institutet mot mutor. Bland annat kommer en uppdaterad version av Kod mot korruption i näringslivet. 

Lanteros seminarium tillsammans med CredAbility var mycket välbesökt. Det är möjligt att se seminariet här.  Under en och en halv timme diskuterade vi vad visselblåsning är, hur man kan arbeta systematiskt mot missförhållanden, vad rådande lagstiftning säger, vad som kommer hända när det nya EU-direktivet på området implementeras i svensk lag under 2021, vad pågående standardiseringsarbete innebär och vilka erfarenheterna är från företag och intresseorganisationer som under lång tid jobbat med dessa frågor.  Seminariet hölls den 7 februari 2020. Deltog gjorde: Louise Brown, vd CredAbility (moderator) Kajsa Hessel, regionchef Sweco/ordförande Byggcheferna Olle Ingemarsson, HR-chef Kommunal Jessica Löfström, grundare Expanderamera Petter Tiger, vd Lantero Ulrik Åshuvud, ordförande Transparency International Sverige

I en tysk artikel beskrivs ett antal svenska fall av visselblåsning inom akademin.  Den återkommande bilden är hur kollegor ser fusk eller patienter som drabbas, försöker uppmärksamma chefer eller kontrollorgan och personligen drabbas hårt i sina karriärer eller socialt.  I de fall visselblåsarna får rätt har det ofta gått många år av lidande och utsatthet, dessutom kommer en sådan upprättelse sällan att kompensera för de bakslag i karriären som är mer regel än undantag.  Det finns förstås många fall där det finns dålig substans i de problem som visselblåsare pekar på, men det bör alltid finnas strukturer för att göra rättvisa bedömningar. Dessutom är det värt att vara medveten om de psykologiska mekanismer som gör att de obekväma rösterna ofta trakasseras, osynliggörs och utesluts från sociala sammanhang.  Hanteringen av visselblåsning handlar till viss del om de formella kanalerna och strukturerna för rapportering och utredning. Men det är också en fråga om kunskap kring psykologiska mekanismer och förmågan att lyfta blicken när en obekväm individ bryter harmonin med anklagelser som utmanar gruppgemenskapen. 

I en debattartikel i SvD skriver utredarna och debattörerna Oscar Fredriksson, Richard Mårtensson och Cecilia Malm om faran med att sätta tilltro till anonyma uppgifter och uttrycker farhågor kring visselblåsarsystem och vad de kan få för effekter.  Debattörerna pekar på flera reella problemområden och gör en del viktiga poänger, men träffar i stort bredvid målet. Vi kommenterar stödteser och slutsatser en i taget nedan. Huvudtesen är att "anonyma anmälningar och vittnen kommer att (...) odla en angiverikultur". Som stöd anför man följande kommentarer, stödteser och åtgärder: * Tilltron till anonymitet för att avslöja missförhållanden kan kopplas till de röster som föreslår anonyma vittnen i domstolar. Här föreligger en avgörande sammanblandning. En visselblåsare eller uppgiftslämnare uppmärksammar problem, men har i grunden inget att göra med hur utredaren ser på bevisföring. Att tillåta anonyma vittnen i rättsprocesser är problematiskt, men kopplingen till anonyma tips är inte helt klar.  * Debattörerna pekar på att man i många fall inte kan styrka anmälningar. Det finns en uppenbar risk att uppgifter via ett visselblåsarsystem inte kan styrkas. Sådana ärenden bör givetvis avskrivas. * Debattörerna menar att det ofta inte genomförs kvalificerade utredningar. Detta är definitivt ett problem. Som vi ser saken är rapporteringskanalen bara en liten del av ett visselblåsarsystem. En viktigare del är rutinerna för utredningsarbetet, där rutiner och tekniska lösningar ska säkra att utredningar är professionella och oberoende.  * Man menar att anmälningar som är anonyma ofta görs i ond tro, det vill säga falskeligen och med syfte att skada. Den som vill smutskasta kollegor bör välja kanaler där informationen får spridning. En seriös hantering av en anmälan kommer att ställa krav på att utsagor är väl underbyggda och går att bevisa. Allt annat bör avskrivas och bör inte göras tillgängligt utanför den lilla krets som arbetar med utredningen. Seriösa rutiner kommer att göra kanalen ointressant för den som vill smutskasta.   * Debattörerna menar att i sunda organisationer finns inget behov av anonym rapportering.  Enligt vår erfarenhet är missförhållanden ofta kända i organisationer, men det som saknas är viljan att ta tag i problemen. Att upprätta en visselblåsarkanal är i sig otillräckligt om man inte samtidigt tvingar fram nödvändiga diskussioner om lämpliga former för oberoende utredningar och hur de ska tas omhand av organisationen, vilket vi ser som en självklar del av implementeringen av ett visselblåsarsystem. Vidare är det nog få organisationer som är fullt så sunda att det saknas missförhållanden att hantera.  * Enligt debattörerna upplever anklagade ofta rättslöshet och att de saknar möjlighet att bemöta anklagelser. Detta är en uppenbar risk och har helt att göra med en slapphet bland organisationer att förhålla sig till de risker som finns när man etablerar strukturerna för ärendehanteringen.  * Debattörerna tycker att man istället för visselblåsarkanaler bör skapa hög tillit inom organisationerna som gör det möjligt att vara öppen med problem.  Hög tillit är alltid att eftersträva och problem bör i möjligaste mån tas öppet. Vi ser visselblåsarsystem som ett sätt att arbeta med en sådan kultur. Genom att visa att man bryr sig om att åtgärda problem och att det finns en seriös inställning till hanteringen visar man att regler gäller och att man på riktigt vill leva som man lär. Visselblåsarsystemet kan vara en fantastisk kommunikationsplattform, ett starkt verktyg för att bygga kultur och för att ta diskussioner kring frågor som annars kan vara svåra att adressera.  * Debattörerna anser att utredningar ska vara transparenta. I många fall kan det säkert finnas poänger med transparenta utredningar. Vår inställning är att man ska vara transparent med principerna och formerna för utredningar, men att utredningarna i sig bör hållas inom en liten krets av förtroendepersoner. Det har mycket att göra med de problem som debattörerna själva pekar på: att anklagade kan uppleva sig rättslösa och att anmälningar ofta är grundlösa eller sker i ond tro. Alltför stor öppenhet riskerar att skada både visselblåsare och den anklagade.   Utredningar bör vara oberoende, professionella och diskreta. När missförhållandet har styrkts och det är dags att agera på ärendet är det rimligt att tillämpa större öppenhet.  Sammanfattningsvis är kritiken huvudsakligen kopplat till utredningsarbetet, som egentligen ska betraktas fristående från frågan om rapporteringskanalen. Givetvis finns också mycket att säga om andra skäl till att ha visselblåsarsystem, utöver det som anförs i denna kommentar. 

Oppositionen i Region Västerbotten kritiserar den politiska ledningen efter de problem inom hjärtmottagningen som SVT rapporterat om, bland annat kopplat till brott mot meddelarskyddet. (Läs mer) Oppositionsregionrådet Nicklas Sandström (M) kräver att man inför ett visselblåsarsystem och pekar på andra regioner som gått före på området. Regionrådet Peter Olofsson (S) ser inget sådant behov och anser att det ändå inte hade hjälpt i det aktuella fallet.  Liksom ofta landar diskussionen i en trubbig syn på visselblåsarsystem som funktion, med fokus på den anonyma kanalen. Den stora nyttan ligger dock oftast i de signaler man sänder som organisation. Hur man ser på rådande lagar och regler, vilket ansvar man har som anställd, att missförhållandet är viktigare än vem som uppmärksammar det, att man är beredd att sätta upp strukturer som i möjligaste mån skyddar alla berörda och att man inte är rädd för oberoende bedömningar av det som uppmärksammas. Lantero rekommenderar kontakt med kollegorna inom Region Norrbotten, som Lantero har hjälpt med en visselblåsarlösning.   

Ett återkommande tema när man diskuterar korruption är mötet mellan offentliga och privata verksamheter. I en debattartikel på upphandling24 diskuterar Max Gustaf Segerström på fastighetsbolaget Aura Communities en del av de problem som präglar upphandling av tjänster i Sverige idag. Segerström pekar på att det generellt är ett lågt intresse för att lämna anbud, direkt drivet av att processerna uppfattas som korrupta, särskilt när det gäller kommuner. Att den opartiska bedeömningen bara gäller i teorin och att det i realiteten ofta finns relationer i bakgrunden som gör att anbuden skräddarsys för en viss leverantör. Segerström menar att så många som fyra av fem offentliga upphandlingar i Sverige på något sätt är korrupta. Som en fingervisning om vilka anbud man har anledning att lämna in kan man fråga sig: Finns en befintlig relation med en annan budgivare? Känns dokumentationen för specifik? Är tidsramen för kort? Har tidigare projekt tilldelats samma företag fler än en gång? Om förutsättningarna inte är de rätta så är det bäst att avstå från att lämna ett anbud, anser Segerström. Inte minst givet att det är hopplöst svårt att driva process mot myndigheter, att bevisa missförhållanden, att få rätt och att bära kostnaderna. Problemen förstärks också genom det avskaffade tjänstemannaansvaret. Segerström skriver att de värst drabbade myndigheterna i regel har högst omsättning av upphandlare, svårigheter att rekrytera nya och saknar fungerande visselblåsarfunktion.

Mårten Blix och Henrik Jordahl vid IFN har skrivit en debattartikel i Di om hur upphandlingar kan förbättras. Den huvudsakliga slutsatsen är att det finns värden med att tillåta en högre grad av subjektivitet från upphandlare, men att granskningen i gengäld behöver förstärkas och att all offentlig verksamhet borde granskas av Riksrevisionen. Artikelförfattarna pekar på att upphandlingar ofta ska täcka in alla eventualiteter, vilket gör processen komplex och kostsam. Dessutom leder det till en fyrkantig tillämpning där formalia blir viktigare än analys. Motbilden blir en upphandling med utrymme för sunt förnuft, där man tillåter mer av subjektivetet för att upphandlarna ska agera mindre som ängsliga paragrafryttare. Man jämför med näringslivet där mjuka kvaliteteter och stabila relationer ofta är viktigare än det lägsta priset. Det är en viktig avvägning artikelförfattarna pekar på och aktuella exempel som bygget av nya Karolinska ger intrycket av att pendeln har svängt för långt och att det finns anledning att röra sig i den riktning de föreslår. Samtidigt finns det inbyggd problematik i att tjänstemän fattar beslut om stora ekonomiska värden där det finns utrymme för godtycke. Att processerna blir mer transparenta är positivt, men kommer inte mer än delvis lösa problemet. När det offentliga hanterar stora pengar så kommer korruptionen att smyga sig på. Men givet att dessa grundförutsättningar i vårt samhälle knappast kommer att förändras i närtid, och givet att vi kan förvänta oss betydande välfärdstjänster i offentlig regi under lång tid framöver, är det ett utmärkt initiativ att etablera en mer professionell granskning. Att peka på hur regioner och kommuner regelmässigt bygger in intressekonflikter i granskningsrutinerna, med egna revisorer som granskare, ger möjligheter att ta steg i rätt riktning. Riksrevisionen kan agera mer professionellt, mer oberoende och det är naturligt att knyta deras granskningar till starkare sanktionsmöjligheter. Samtidigt finns det uppenbara risker med stor centraliserad administration. Ett medskick från Lantero vore att låta dylika förändringar ta tid och ske successivt under en längre period. Plötsliga förändringar, utan delutvärderingar, leder alltid till oförutsedda effekter i komplexa system. Alltså: goda tankar, men ha respekt för riskerna med att tillåta subjektivitet och låt förändringar ske successivt, så att oförutsedda problem kan fångas upp innan de skapat andra nya problem.

TV-programmet Kalla Fakta har granskat tandläkarutbildningen på KI och den särskilda antagningskvot som gör att man kan komma in utan hänsyn till betyg eller högskoleprovresultat. Man pekar på systematiskt gynnande av barn till tandläkare och framför allt återkommande fall av hur barn urvalskommitténs ledamöter har fått utbildningsplatser genom programmet. Hanteringen av besluten kring utbildningsplatserna har tydliga inbyggda intressekonflikter och är ett utmärkt exempel på när man har satt upp otillräckliga strukturer för att hantera jävssituationer. En återkommande grogrund för korruption är när tjänstemän hanterar beslut med betydande ekonomiskt värde, med en process som präglas av godtycke eller otillräcklig transparens. Det är lätt att anta att det i grunden sitter vettiga personer i den aktuella kommittén, men som saknar riskinsikt, är naiva eller inte tillräckligt rakryggade för att kunna sätta stopp när tveksamma situationer dyker upp. Precis som inom visselblåsarsystem är det centralt att ta principdiskussionen tidigt, att etablera bra rutiner och processer, så att man inte behöver förlita sig på kommittéledamöternas ryggrad, utan har rutiner som gör det lätt att göra rätt. Så snart det dyker upp ett skarpt läge är det försent att ta principdiskussionen. Se inslaget här.