Blogg

Snart kommer den nya visselblåsarlagen. Intresset är stort, bl.a. för vad du som företagare ska göra för att på bästa sätt följa lagen och få största möjliga affärsnytta. Lantero bjöds in till ett webbseminarium med Nordea Private Banking för att dela med sig av tankar och erfarenheter. Resultatet ser du här uppdelat i tre korta filmer som var och en fokuserar på ett relevant område. Utan att gå in för djupt ger de dig en bra överblick över utmaningar och möjligheter.  Del ett: Vad innebär den nya visselblåsarlagen? https://www.youtube.com/watch?v=w58-_XqrSdA Del två: Visselblåsarprocessens fyra steg som du bör känna till. https://www.youtube.com/watch?v=jGb3C-pVwvc Del tre: Vilken typ av ärenden kan du förvänta dig och hur får du störst nytta av en visselblåsarkanal? https://www.youtube.com/watch?v=Uwd6-HbQEWo

När det nya visselblåsardirektivet implementeras i svensk lagstiftning föreslås att koncerner inte får dela rapporteringskanaler för dotterbolag med mer än 249 anställda. I en debattartikel i Dagens industri tar chefsjurister i ett antal stora svenska bolag upp frågan och kräver att förslaget ändras.  Argumentationen handlar om ökad byråkratisering och att det i själva verket finns större möjligheter till oberoende hantering om funktionen centraliseras.  Debattartikeln gör viktiga poänger och anlägger ett praktiskt perspektiv, där den nya lagstiftningen riskerar att skapa fler problem än den löser. Det är dock värt att fundera över var gränsen går för otillåten samordning. Om man exempelvis etablerar separata tekniska rapporteringslösningar så skulle samma handläggare kunna utreda ärenden för flera koncernbolag om uppdragen regleras genom separata avtal.  Vår bedömning är att förfarandet skulle vara fullt gångbart om det är en extern advokatbyrå som bemannar visselblåsarlösningen. Men frågan är om det inte också skulle vara gångbart med en intern förtroendegrupp på koncernhuvudkontoret. 

Förslaget för implementeringen av EU:s visselblåsardirektiv gick i mitten på april på lagrådsremiss. Förslaget lämnades "utan erinran" av Lagrådet och en färdig proposition kunde därför presenteras den 25 maj. (Läs mer här) Det är inga stora överraskningar i förslaget, men jämfört med den tidigare visselblåsarlagen (som nu ersätts) finns det en del förändringar. Mest påtagligt är att det blir obligatoriskt för organisationer med mer än 50 anställda att inrätta en visselblåsarkanal, inklusive en del specifika krav på hur rapportering ska kunna ske och vilken typ av oberoende som ska kunna säkras i hanteringen.  Även vad som betraktas som "visselblåsarärenden" förändras och breddas. En bärande formulering är att det ska finnas ett allmänintresse av att informationen kommer ut. Vad som är ett allmänintresse är inte helt klart, men övergripande sänks tröskeln för vad som ska kunna rapporteras, samtidigt som ambitionen är att få bort ärenden om enskildheter och mer fokusera på systematiska missförhållanden. Lagen träder enligt förslaget ikraft den 17 december. 

Den 20 maj 2021 genomförde arbetsmarknadsminister Eva Nordmark  en pressträff för att berätta om den kommande lagen kring stärkt skydd för visselblåsare. Det lagförslag som presenteras överensstämmer i stort med det EU direktiv och den svenska utredning som ligger till grund för lagen. De budskap som betonas i pressträffen är: - Meddelarskyddet som redan finns idag påverkas inte, den nya lagen kommer komplettera meddelarskyddet, samt ersätta den visselblåsarlag som finns idag. - Den nya lagen innebär att skyddet nu breddas till att gälla all verksamhet inom både offentlig och privat verksamhet. - Det blir tydligt för arbetsgivare att de har en skyldighet att göra det enkelt för sina medarbetare att anmäla samt att hantera de anmälningar som kommer in via interna visselblåsarkanaler, annars bryter de mot lagen. Skillnaden mot dagens visselblåsarlag beskrivs som en utökning från att tidigare omfattat endast skydd för visselblåsaren till att även omfatta en tydlig ordning kring hur visselblåsningar ska hanteras. Vad begreppet tydlig ordning kommer innebära framgår inte. Det nämns återkoppling, uppföljning och kontakt med visselblåsaren. Likaså nämns kravet på sekretess kring visselblåsaren. Men det nämns inget om kravet på oberoende och självständig utredning. Något som varit tydligt i direktivet och den svenska utredningen. Ta del av pressträffen här.

Offentliga verksamheter lägger ofta mycket tid och kraft på att sätta sig in i komplexa frågor för att kunna ställa relevanta krav vid upphandlingar. Trots att kostnaden för ett visselblåsarsystem i praktiken är ganska låg. Många missar att man kan avropa på ramavtal och därmed få hjälp med kravställningen.  Visselblåsarsystem har under flera år funnits med i flera ramavtal, genom Kammarkollegiet och SKR, men få har hittills utnyttjat möjligheten.  Redpill Linpro berättar mer på temat här. (engelska)

Som chef för fiskeföretaget Samherji förstod Jóhannes Stefánsson att bolaget var involverat i utbredd korruption kopplat till fiskekvoter i Namibia. Han lämnade företaget i protest och kom sedan att exponera missförhållandena inom det egna företaget och andra delar av branschen i "The Fishrot Files". Den efterföljande debatten skakade om industrin och fällde bland annat två namibiska ministrar.  Nu vinner Jóhannes Stefánsson den prestigefulla hållbarhetsutmärkelsen “WIN WIN Gothenburg Sustainability Award 2021” och en prissumma på en miljon kronor för avslöjandet.  Läs mer här. 

Implementeringen av EU:s visselblåsardirektiv skiljer sig åt en del mellan länderna. Ett exempel är vilka ärenden som kan rapporteras med skydd av lagen. Som direktivet ser ut är det upp till länderna att besluta om överträdelser av nationell lagstiftning också ska omfattas av skyddet i visselblåsarlagen. Tjeckien, Danmark och Sverige sticker ut i sammanhanget med relativt breda definitioner, som även inkluderar brott mot nationell lagstiftning. Sverige har dessutom gått ännu längre och inkluderar ärenden där det är av allmänintresse att informationen kommer ut.    Estland och Lettland väljer en annan väg och definierar exempel i en förteckning. I andra länder, exempelvis Tyskland och Finland, debatteras fortfarande frågan om hur avgränsningarna ska se ut. Hur reglerna ska tillämpas för organisationer verksamma på flera nationella marknader är inte helt klart och något som vi får anledning att återkomma till på Lantero-bloggen.

I december i år ska det nya EU-direktivet om visselblåsning vara implementerat i nationell lagstiftning inom unionen. Många länder ligger dock efter i arbetet. Två tredjedelar av alla EU-länder hade i februari i år inte ens påbörjat arbetet, alternativt just inlett det.  För Sveriges del var förslaget på remissrunda från förra sommaren fram till i mitten av oktober 2020, vilket innebär att man ligger långt fram jämfört med övriga unionen. Samtidigt ska nämnas att lagstiftningsprocessen skiljer sig åt mellan länderna, exempelvis vad gäller remissförfaranden. Vidare kan länder som är sent igång med sitt arbete ta avstamp i det arbete som gjorts i exempelvis Sverige. Det gör både processen potentiellt snabbare och ger förutsättningar för mer enhetlig implementering inom unionen. 

Sedan 2010 har Institutet mot mutor löpande samlat in och sammanfattat rättsfall om mutbrott. Syftet är bland annat att ge en bild av hur korruption kan se ut inom enskilda branscher och underlätta för näringslivet att bedöma de korruptionsrisker som kan uppstå.  Sammanställningen för 2020 utgör en särskilt dyster läsning då summan av de samlade mutorna under året gått upp med 246 procent jämfört med året före.  Mörkertalet är förstås stort och det är omöjligt att veta den totala omfattningen av mutförsök under året. Typiska fall rör olika typer av myndighetspersoner, exempelvis förarprovförrättare, personal inom kriminalvården eller beslutsfattare inom myndigheter.  Mönstret är typiskt och bekräftar bilden att korruptionsrisker tenderar att uppstå där det offentliga möter enskilda eller privata bolag.  Arbetet mot korruption bör bedrivas brett. Från näringslivets sida är det viktigt att ha kunskap om riskområden och aktivt arbeta med attityder inom organisationerna. Från det offentliga bör det finnas en långsiktig ambition att minska incitamenten genom att begränsa värdet av transfereringar som styrs av enskilda tjänstemän, särskilt inom områden som öppnar upp för godtyckliga bedömningar och ärendehandläggningar. Att vi ser en plötslig och mycket kraftig ökning i siffrorna är i sig mycket illavarslande och pekar på en brytpunkt där en traditionellt sett låg acceptans för fusk tycks vittra sönder. Det blir alltså mer och mer upp till myndigheter och företag att jobba med organisationskulturer när samhället inte klarar av att upprätthålla sitt värderingsarbete. 

Regeringens handlingsplan mot korruption räcker inte enligt Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt vid Stockholms universitet. I en debattartikel på DN Debatt kritiserar han planen för att sakna substans i det att den varken är en egentlig plan eller innehåller någon handling. Sandgren menar vidare att "handlingsplanens" fokus på den statliga förvaltningen skjuter bredvid målet, då kommunerna exempelvis står för 80 procent av den offentliga upphandlingen i Sverige, som på årsbasis uppgår till hela 700 miljarder kronor.  Trots att Sverige i internationell jämförelse brukar betraktas som ett land med låg korruption (se tidigare blogginlägg), så visar exempelvis EU-Barometern 2019 att tre av tio företag tror att de under de tre senaste åren förlorat en offentlig upphandling på grund av korruption. – Den kommunala upphandlingen genomförs i betydande omfattning av de kommunala bolagen, som styrs av politiker och tjänstemän som har uppdrag även i organ som granskar upphandlingen, säger Sandgren. Offentliga Affärer rapporterar också om kritik från Transparency International, som uppmanar regeringen att komplettera sin plan med handling.