Regelefterlevnad – Digitala verktyg och personligt stöd

Personlig assistans är en typ av stöd som ges inom ramen för LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Eftersom det handlar om stöd till en särskilt utsatt grupp kan stödbehoven vara betydande och lagen är utformad för att kunna möta sådana exceptionella behov. ### Alltför goda förutsättningar för fusk Utmaningen är förstås att generösa system också ger förutsättningar för missbruk. Personlig assistans har därför blivit ett område där både individer och kriminella organisationer tjänar stora pengar på att blåsa upp eller hitta på behov för att kunna söka stöd enligt Personlig assistans-reglerna. Möjligheterna till fusk har stärkts genom att kontrollerna och uppföljningen historiskt sett varit ganska svaga. Det har funnits ett reflexmässigt motstånd mot för strikta kontroller av särskilt utsatta människor, vilket med tiden har utnyttjats alltmer. Nu går utvecklingen mot att systemen stramas upp, med striktare kontroller och uppföljningar. Inte minst för att långsiktigt kunna säkra stödet till de individer som systemen från början var tänkta att hjälpa. ### Gott om kunskap som utgångspunkt Kunskapen om vilka fuskmetoder som används blir allt bättre. Det finns stödmaterial från myndigheter, etablerade metoder och goda exempel att luta sig emot när man upprättar sina kontrollrutiner. Några typiska sätt att fuska är: - Falska tidrapporter – Att redovisa timmar som aldrig har utförts, exempelvis genom falska tidrapporter och ibland samordnat mellan assistent och brukare. - Påhittade behov – Man blåser upp eller hittar på vårdbehov, ofta styrkt med falska läkarintyg. - Anhöriga som assistenter – Man använder nära anhöriga som assistenter för att maskera verkliga förhållanden. - Komplexa upplägg – Assistansbolag lämnar in vilseledande uppgifter till Försäkringskassan eller kommunen som en del av en mer komplex manipulering av systemet. ### Strukturerat myndighetssamarbete Samordningen mellan kommuner och myndigheter som Försäkringskassan, Polisen och IVO är central. När man har etablerade kontakter och arbetsformer ökar förutsättningarna att hjälpas åt med effektiva kontrollinsatser. Som kommun kan man börja med att ta del av myndigheternas stödmaterial, men det viktigaste är att upprätta kontakter och fasta rutiner för samverkan. ### Tips från allmänheten Det kan också vara värdefullt att etablera möjligheter för medborgare att tipsa om välfärdsfusk. Kontroller vid ansökningar eller löpande uppföljningar kommer aldrig att fånga upp allt fusk och då är det värdefullt att kunna få in observationer eller underlag från allmänheten, så att man kan göra fördjupade kontroller. Läs gärna vårt inlägg som handlar specifikt om tipskanaler för allmänheten.

Lantero intervjuade under Almedalsveckan Ulrika Engelbrektsson, som är brottsförebyggande samordnare i Uddevalla kommun. Ulrika berättade om sitt arbete, vilka de största utmaningarna är när det gäller att komma igång och några erfarenheter där man varit särskilt starka. Nedan följer en redigerad transkribering av intervjun: Vad är högst prioriterat i Uddevalla just nu inom arbetet mot välfärdsbrottslighet? Som jag ser det handlar det om att samordna arbetet. Vi gör mycket bra redan – våra förvaltningar har stor kunskap och engagemanget finns. Men vi saknar en gemensam grund och en person som håller ihop arbetet. I dag jobbar vi i parallella spår, utan gemensam riktning. För att bli effektiva behöver vi en tydlig samordning. Vilken är den största utmaningen inom området just nu? Jag skulle säga att det är arbetet med felaktiga utbetalningar. Vi har i nuläget en person som jobbar med det, och han gör ett fantastiskt jobb. Men det är ett stort område, och det behövs fler. Även på upphandlingsenheten finns stor vilja och många bra initiativ. Men något som återkommer är frustrationen över att man inte vet vad nästa steg är. Finns det checklistor? Hur delar vi information? Hur underlättar vi för förvaltningarna? Det saknas strukturer som kan stötta det praktiska arbetet. Det här borde vara ett arbete som finansierar sig självt – vad är det som hindrar er från att satsa mer resurser på det? Vi har relativt nyligen tillsatt en person på området, så det är fortfarande nytt. Men nu när vi börjar se vinsterna av arbetet, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, tror jag att resurserna kommer. Det gäller att vi är tydliga och att vi lyfter frågan politiskt. Samverkar ni med grannkommuner i det här arbetet? Ja, det gör vi. Trollhättans kommun har kommit längre än vi och vi har en god samverkanskultur sedan tidigare. Men även där finns inte alltid en tydlig struktur. Trollhättan har en samordnare – det har inte vi. Samverkan bygger mycket på att enskilda medarbetare tar kontakt med motsvarigheter i andra kommuner. Vi behöver tänka mer strategiskt kring hur vi kan hjälpas åt, dela kunskap och bygga gemensamma arbetssätt. Hur prioriterar ni mellan olika aktiviteter inom området? Vi behöver börja med en kartläggning. Vad gör vi i dag? Hur ser det ut i kommunen? Med en tydlig bild kan vi analysera vad som fungerar och var bristerna finns. Jag tror att vi har en bra grund att stå på, men det är inte dokumenterat på ett sätt som gör det enkelt att använda i utvecklingsarbetet. En sådan kartläggning hjälper oss att se vilka grupper som behöver mer kunskap, och vilka som kan jobba vidare med de resurser och insikter vi redan har. Finns det någon person du vill lyfta fram som inspiratör inom arbetet mot välfärdsbrottslighet? Jag vill lyfta Christina Kiernan. Hon har verkligen varit en nyckelperson i att sprida information och göra det möjligt för oss ute i kommunerna att komma igång. Hon erbjuder konkreta föreläsningar, är tillgänglig för frågor och har byggt upp nätverk där vi kan hämta kunskap. Det arbete hon gör är otroligt värdefullt. Avslutningsvis – stort tack för att du delade med dig, Ulrika. Tusen tack!

Lantero fick under Almedalsveckan möjlighet att sitta ner för ett samtal med Lena Törneskär, som är kommunstrateg mot välfärdsbrott i Eskilstuna kommun. Lena berättade om sitt arbete och bjöd på många tips för den något mindre kommunen, som kanske inte har kommit lika långt i sitt arbete. Nedan följer en redigerad transkribering av intervjun: Vad tycker du är viktigast i arbetet med att samordna kommunens arbete mot välfärdsbrottslighet? Jag skulle säga att det viktigaste är att börja internt i organisationen. Det handlar om att hitta personer ute i förvaltningarna eller i kommunens bolag som redan har ett uppdrag kopplat till välfärdsbrottslighet. Om det inte finns ett sådant uppdrag i nuläget, då vänder jag mig till chefer och ledningsforum för att lyfta att behovet finns. Det är tack vare kontakterna ute i verksamheten som vi faktiskt kan göra skillnad i praktiken. Ett starkt internt nätverk är helt avgörande. Har du något tips till en liten kommun som precis börjat jobba med de här frågorna? Det bästa är såklart att jobba kunskapsbaserat – börja med en kartläggning och följ upp med analys. Men om man inte har resurser till det så kan man börja med konkreta case. Till exempel: gå till ekonomiskt bistånd. Där är det oftast lättast att hitta fall där det finns misstanke om fusk. Visa hur enkelt det kan vara att lura kommunen – det brukar väcka intresse och visa varför frågan behöver prioriteras. Hur tycker du man kan prioritera rätt i en verksamhet där många aktiviteter pågår samtidigt? Jag tänker att man börjar med den "lättplockade frukten" – återigen, ekonomiskt bistånd. Där kan man, med ganska små resurser, upptäcka ganska enkla fall. Sedan är samverkan viktigt. Inom ramen för arbetslivskriminalitet kan man till exempel kroka arm med en chef på miljöförvaltningen och en kontakt på polisen, för att tillsammans genomföra myndighetsgemensamma insatser. Det kanske låter svårt, men det ger mycket. I Eskilstuna har vi hittat brister i alla objekt vi besökt. Och när vi synliggör konkreta fall, då måste kommunen, polisen eller andra myndigheter agera. Det är väldigt effektivt. Vad innebär "Eskilstunamodellen"? Eskilstunamodellen handlar om vårt arbete mot arbetslivskriminalitet. Vi har byggt en struktur som inkluderar lokalpolisområdet, områdeschefer på miljö- och byggförvaltningen samt Center mot arbetslivskriminalitet. Modellen är enkel: - Vi jobbar operativt, anpassat efter polisens åttaveckorsschema, så att vi alltid har resurser till myndighetsgemensamma insatser. - Vi har också en styrgrupp som träffas några gånger per år för att säkerställa att det operativa arbetet får rätt förutsättningar. Tror du små kommuner kan arbeta enligt samma principer? Det beror helt på vilken respons man får. Men det finns många kompetenta medarbetare i alla kommuner som redan jobbar med exempelvis miljöbrott. Om du hittar en bra kontakt på miljöförvaltningen och samarbetar med en operativ samordnare hos polisen, då kan du – med ganska små medel – komma igång med myndighetsgemensamma insatser. Hur balanserar du det strategiska och det operativa i din roll som samordnare? Även om jag har en strategisk roll så gör jag ingen nytta om jag bara sitter bakom ett skrivbord. Jag behöver vara ute och jobba operativt också. Jag samarbetar till exempel med kollegor på kultur- och fritidsförvaltningen som handlägger föreningsbidrag, och med dem som utreder misstänkta felaktiga utbetalningar. Att ha ett samordnande uppdrag är viktigt – det ger energi och riktning – men det allra viktigaste är att ha en fot ute i verksamheten. Där får man reda på vad som behövs, och kan ta konkreta steg för att motverka och utreda misstänkta välfärdsbrott. Om du fick ge en shoutout till någon som gör ett särskilt bra jobb inom området – vem skulle det vara? Då måste jag lyfta fram Christina Kiernan på SKR. Hon är samordnare för välfärdsbrott, men arbetar också med flera andra frågor. Hon är otroligt bra på att hålla ihop nätverk och sprida information. Jag vill också nämna hennes två kollegor: Emma Albertsson och Lotta Ricklander. Vi i Eskilstuna hade inte varit där vi är idag om det inte vore för det stöd vi fått från SKR. Så shoutout till Christina – hon gör ett fantastiskt arbete och är verkligen ett energiknippe!