Regelefterlevnad – Digitala verktyg och personligt stöd

När man inleder ett strukturerat arbete mot välfärdsbrottslighet i kommuner så är det klokt att tidigt skapa sig en bild av nuläget. En kartläggning skapar förutsättningar att prioritera utifrån var problemen är som störst och var insatser kan göra störst skillnad. Det finns dock skillnader mellan olika kommuner och vilken typ av kartläggning som är lämplig att göra. För en stor och resursstark kommun kan det vara naturligt att göra en grundlig kartläggning för att sedan metodiskt inleda arbetet utifrån en strukturerad plan. I en mindre kommun behöver man ofta vara mer selektiv i sina insatser och kan vinna mer på att sätta i gång arbetet snabbt, även om man bara har en ungefärlig bild av var problemen är som störst. ### Titta på exempel Oavsett hur ambitiöst man vill göra sin kartläggning så finns det anledning att titta på exempel från andra kommuner. För en kommun som ska göra en stor kartläggning kan man undersöka vilken struktur som kartläggningen kan ha och vilken metodik som bör tillämpas. Vidare, hur kartläggningen kan utformas och hur man går till väga för att samla in relevant information. En mindre kommun kan ha stor nytta av att titta på analyser som gjorts av externa konsulter för andra jämförbara kommuner. Det är inte självklart att man som liten kommun kan motivera en kartläggning med hjälp av externa konsulter. Då får man i stället vara selektiv i vad som kartläggs, bygga analysen på ett mindre underlag och nöja sig med en mindre detaljerad kartläggning. På vissa områden blir det tydliga mönster mellan olika kommuner och kanske är det rimligt att anta att problem som flera grannkommuner har haft också gäller den egna kommunen. I så fall kan det vara värt att inleda åtgärder utan att först ha gått på djupet med analysen. ### Syfte med kartläggningen Syftet med en kartläggning är att förstå välfärdsbrottslighet och otillåten påverkan. Genom att etablera en slags nulägesanalys kan man sedan allokera resurser rätt när det gäller åtgärder eller förebyggande arbete. Några viktiga delar av en kartläggning är: • Var inom kommunen det företrädesvis föreligger välfärdsproblematik • Vilka processer/rutiner/arbetsmoment som riskerar att vara mest utsatta • Hur det förebyggande arbetet bör se ut och vilka som ska involveras • Identifiering och beskrivning av vad som saknas i dagsläget ### Hur görs en kartläggning? Det finns inga givna regler för hur man gör en kartläggning av välfärdsbrottslighet och otillåten påverkan. Informationsinsamlingen kan göras på olika sätt, men troligen delvis genom intervjuer av relevanta befattningshavare. Exempel på frågor att ställa är: • Om man följer strategier och fattar beslut i linje med mål och riktlinjer • Hur det förebyggande eller hindrande arbetet ser ut • Hur man säkerställer att lagar och rutiner efterlevs • Vilka överträdelser man har upptäckt och hur dessa har hanterats • Vilka insatser eller resurser som skulle behövas för att stärka arbetet Innan man inleder arbetet med kartläggningen kan det vara värt att titta på en del av det material som Brottsförebyggande Rådet, Brå, tillhandahåller. Inte minst om hur brottsligheten ser ut med avseende på riskområden, vilka förövarna är, incitamentsstrukturer eller hur man följer upp problem och risker. ### Kunskapsbaserat arbete Brås utgångspunkt är att man ska arbeta ”kunskapsbaserat”. Det anslaget är förstås en klok utgångspunkt för att säkerställa att man gör rätt saker och styr resurser dit de gör nytta. Samtidigt finns en risk att man fastnar i analysstadiet och aldrig kommer vidare till de konkreta åtgärderna. En ändamålsenlig kartläggning kommer alltid att utgå från vilka förutsättningar som gäller och sedan hitta en balans mellan det noggranna detaljerade och å andra sidan att komma vidare från analys till åtgärder. Titta på hur kartläggningar ser ut från ett antal olika kommuner. Utvärdera hur er balans ser ut när det gäller noggrannhet respektive snabbhet. Sätt en plan och struktur för kartläggningen, men överväg också vilka aktiviteter som kan påbörjas omedelbart, utan att vänta på den detaljerade bilden från analysen. ### Dela information med kollegor Liksom så ofta annars är det värdefullt att kunna dela information med andra kommuner. Gärna genom direktkontakt, men det finns också gott om material i Lanteros tjänst FraudFinder. Tveka inte att höra av er till oss på Lantero om ni har frågor om kartläggningsarbetet eller andra delar av arbetet mot välfärdsbrottslighet.

Kommuners arbete mot välfärdsbrottslighet innebär att strategiska politiska beslut ska omsättas i praktiska aktiviteter och alla delar av verksamheten behöver på olika sätt aktiveras och samordnas. ### Kommunens politiska prioriteringar Inriktningen i en kommuns verksamhet börjar i de prioriteringar som fastslås. På ett område som välfärdsbrottslighet – där det kan bli aktuellt att först etablera en strategisk inriktning för att sedan ha ett löpande arbete där strategin omsätts i taktiskt arbete inom många förvaltningar – kan det krävas egna strukturer som inte självklart är en del av organisationen sedan tidigare. Det man vill åstadkomma är att skapa en tydlighet i inriktningen på arbetet mellan olika delar av verksamheten och säkerställa att alla drar åt samma håll. ### Alternativa forum Genom att etablera forum som är specifikt dedikerade åt ett visst tema kan man förstärka diskussioner kring genomförande, uppföljning och återkoppling med värdefull kompetens som inte alltid annars hade blivit en del av diskussionen. Det kan röra sig om representanter för en viss förvaltning eller externa parter, som exempelvis polisen. Hur alternativa forum bör se ut eller vad som är ändamålsenligt att ha kommer att skilja sig stort mellan olika kommuner. Det är viktigt att balansera mellan det positiva i att det finns kontaktytor, och å andra sidan att många forum tar tid och riskerar att skapa möten som inte har någon uppenbar nytta för många tjänstemän. Om det inte är motiverat med egna forum för välfärdsbrottslighet så kan det med fördel vara en del av samma struktur som har ett bredare uppdrag inom trygghet och bekämpning av kriminalitet. ### Vilka forum? Man kan tänka utifrån vilka funktioner som bör finnas och vad som redan hanteras tillfredsställande av befintliga strukturer, innan man etablerar nya forum eller arbetsformer. För att få långsiktig stadga i välfärdsarbetet är det värdefullt att ha något beredande forum med representation från de partier som finns i kommunfullmäktige. Det kan då fungera som en beställare mot förvaltningen, med ett strategiskt anslag. Det är också bra att tänka i termer av en ledningsgrupp, där chefer från förvaltningen samordnar olika förvaltningar och prioriterar arbetet. Funktionen blir då en naturlig beställare av det mer konkreta operativa arbetet. Ibland är det bra att också ha en grupp där det operativa arbetet kan ledas och erfarenheterna från den praktiska verkligheten kan återföras till den strategiska planeringen. ### Samordnare Om man har etablerat olika forum på ett sätt som liknar förslagen ovan, så är det bra att låta någon individ ha ett totalt ansvar och vara en självklar deltagare i samtliga forum som arbetar på välfärdsbrottslighetstemat. Se bara till att samordnaren har ett starkt mandat och inte saknar formell tyngd i forumen.

Polisens Nationella antikorruptionsgrupp vill se ett obligatorium för anmälning av misstänkt korruption i kommuner och regioner. Idén är mallad på det upplägg som redan finns för statlig verksamhet. I en artikel i SvD beskrivs bakgrunden och kommenteras av Natali Engstam Phalén, specialist på myndigheten och tidigare bland annat generalsekreterare för Institutet mot Mutor. Engstam Phalén anser att det är orimligt med en så stor skillnad i synen på korruptionsreglerna mellan olika delar av offentlig sektor, då hon menar att förtroendeskadan är lika stor oberoende av i vilken del av offentlig sektor korruptionen sker. Ytterst handlar det alltid om hur skattemedel används.
Polisens Nationella antikorruptionsgrupp kom nyligen ut med en rapport om korruptionsbrott mellan den 1 november 2023 och 1 november 2024. Av 107 anmälningar stod kommuner och regioner för endast 15 stycken. Engstam Phalén drar slutsatsen att siffrorna speglar en generell obenägenhet att rapportera i kommuner och regioner, vilket hon bland annat kopplar till bristen på obligatorium när det gäller anmälan av korruptionsbrott. Den låga benägenheten att anmäla korruption inom kommuner och regioner har redan tidigare varit föremål för diskussion och bland annat uppmärksammats av Statskontoret. Skillnaden mot benägenheten inom statlig sektor blir än mer besvärande av att kommuner och regioner representerar en nästan fem gånger så stor verksamhet som den statliga sektorn. Sju av tio upphandlingar, till ett värde av 900 miljarder kronor per år, sker inom kommunsektorn. Det gör kommunala upphandlingar till ett uppenbart riskområde. Sektorn representerar dessutom ytterligare betydande värden genom alla direktupphandlingar, merparten av bidragsutbetalningar, tillståndsprövningar och bygglov. Allt detta är innebär stor risk för korruption. Engstam Phalén beskriver hur korruptionsmisstankar ofta hanteras genom att anställda köps ut, vilket gör att många fortsätter sin brottslighet på andra offentliga arbetsplatser. Korruptionen har med tiden blivit ett allt viktigare verktyg för den organiserade brottsligheten och är idag den huvudsakliga finansieringskällan inom den kriminella ekonomin.