Webinarium om möjliggörare för kriminella

Lantero arrangerade ett webbsänt seminarium om infiltration av kriminella i offentlig verksamhet, så kallade "möjliggörare". Som expert deltog Catharina Lindstedt som specialiserar sig på otillåten påverkan, infiltration och möjliggörare för kriminella.

Nedan följer en sammanfattning av seminariet.

Vad är en möjliggörare?

Möjliggörare, det är personer som, medvetet eller omedvetet, underlättar för kriminella aktörer att begå brott eller skydda sin verksamhet. Utgångspunkten är att fenomenet är relativt nytt i den offentliga diskussionen och att kunskapsläget ännu är begränsat. Därför betonas behovet av kunskapshöjning och ett mer strukturerat arbetssätt i kommuner och andra verksamheter.

Lindstedt förklarar att organiserad brottslighet och kriminella nätverk i första hand drivs av att tjäna pengar, men även av att få och behålla makt. När samhällets synlighet och motåtgärder ökar i det ”öppna” våldet (skjutningar, sprängningar, narkotika) söker sig de kriminella under ”vattenytan” till andra intäktsströmmar – exempelvis inom välfärdssektorn, miljöbrott, bidragssystem och andra mindre synliga delar av offentlig verksamhet. För detta behöver de information, inflytande och skydd, vilket de skaffar sig genom olika typer av möjliggörare och ibland genom otillåten påverkan.

Fyra kategorier

Brottsförebyggande rådet delar in möjliggörare i fyra kategorier. Den manipulerande möjliggöraren kan vara en mindre erfaren tjänsteperson som har svårt att sätta gränser och därför låter sig styras. Den affärsmässiga möjliggöraren agerar medvetet för egen ekonomisk vinning och kan samarbeta med flera kriminella nätverk samtidigt, vilket skapar stora risker. Den upparbetade möjliggöraren börjar sitt arbete med goda avsikter men glider gradvis in i ett destruktivt beteende, exempelvis genom missnöje, sviktande lojalitet eller för att lojalitet till familj/släkt blir starkare än lojaliteten till arbetsgivaren. Ekonomiska problem kan också vara en faktor som ökar sårbarheten. Slutligen den placerade/infiltrerade möjliggöraren, som är ovanligare eftersom det kräver tid och kan motverkas av gedigna rekryteringsprocesser – men risken finns, särskilt i miljöer med svagare kontroller, till exempel i föreningslivet kopplat till bidrag.

En central poäng är att många möjliggörare är omedvetna: de inser inte att deras handlingar underlättar för kriminella intressen. Det här skapar skuld och skam när det uppdagas, men också tystnadskultur. Därför behöver organisationer öka medvetenheten utan att misstänkliggöra enskilda, och i stället fokusera på funktioner och befattningar som är attraktiva mål.

Tips för förebyggande arbete

För att kunna arbeta förebyggande, föreslår Lindstedt att man arbetar med riskidentifiering för att hitta områden som kan vara särskilt utsatta. Här föreslår Lindstedt att man kartlägger sex områden där kriminella typiskt vill in:

1. Ekonomin (utbetalningar, upphandling, bidrag),
2. Strukturella/institutionella faktorer (befattningar nära politiska beslut och tung påverkan),
3. Sociala faktorer (områden med dålig tillit till myndigheter, låg öppenhet, rapporteringsobenägenhet i området),
4. Teknologiska (verksamheter med mycket teknik/informationsåtkomst),
5. Geografiska (platser med strategiskt läge, hamnar, stora trafikleder),
6. Information (funktioner som sitter på känslig eller omfattande information, t.ex. juridik, HR).

Utifrån denna grund genomför man workshops där man – tillsammans och på funktionsnivå – listar sårbara roller och processer, och därefter gör riskanalyser med bedömning av sannolikhet och konsekvens. Resultatet blir ett mer nyanserat underlag för riktade bakgrundskontroller och andra åtgärder där de verkligen behövs, i stället för generella kontroller av ”alla och allt”. En väl genomförd kartläggning underlättar även för att motivera kontrollerna gentemot eventuella invändningar.

Praktiska verktyg

Flera praktiska verktyg lyfts: stärkta och ändamålsenliga bakgrundskontroller, medarbetarsamtal och medarbetarenkäter för att tidigt fånga upp sårbarheter (t.ex. ekonomisk press), samt tipsfunktioner från allmänheten för att upptäcka misstänkta mönster. Samtidigt påminner Lindstedt om risken för otillåten påverkan och hur tystnad kan sprida sig i en organisation om man inte arbetar systematiskt.

Kulturarbete

Utöver strukturer och rutiner krävs ett värderings- och kulturarbete. Policydokument räcker inte; man måste i gruppen konkretisera vad exempelvis ”mod” innebär i praktiken, hur man agerar när man utsätts, och vilket stöd ledningen ger. Ledarskapet behöver ”sätta tonen” så att handlingsplaner faktiskt används och inte stannar på papper. Poängen är att nästan alla i kommunal verksamhet vill göra gott för invånarna – kulturarbetet hjälper medarbetarna att omsätta det i handling även när trycket ökar.

Avslutningsvis rekommenderas att börja i rätt ordning: kunskapshöjning, därefter kartläggning av attraktiva områden för kriminella, identifiering av särskilt sårbara funktioner/befattningar, och sedan riskanalys (sannolikhet/konsekvens) som grund för åtgärder som bakgrundskontroller, behörighetsstyrning, stödstrukturer och rapporteringsvägar. På så sätt blir arbetet hanterbart, träffsäkert och förankrat i både verksamhetens vardag och dess värdegrund.