Kommentar till debattartikel i SvD

I en debattartikel i SvD skriver utredarna och debattörerna Oscar Fredriksson, Richard Mårtensson och Cecilia Malm om faran med att sätta tilltro till anonyma uppgifter och uttrycker farhågor kring visselblåsarsystem och vad de kan få för effekter.

Debattörerna pekar på flera reella problemområden och gör en del viktiga poänger, men träffar i stort bredvid målet. Vi kommenterar stödteser och slutsatser en i taget nedan.

Huvudtesen är att "anonyma anmälningar och vittnen kommer att (...) odla en angiverikultur". Som stöd anför man följande kommentarer, stödteser och åtgärder:

• Tilltron till anonymitet för att avslöja missförhållanden kan kopplas till de röster som föreslår anonyma vittnen i domstolar.

Här föreligger en avgörande sammanblandning. En visselblåsare eller uppgiftslämnare uppmärksammar problem, men har i grunden inget att göra med hur utredaren ser på bevisföring. Att tillåta anonyma vittnen i rättsprocesser är problematiskt, men kopplingen till anonyma tips är inte helt klar.

• Debattörerna pekar på att man i många fall inte kan styrka anmälningar.

Det finns en uppenbar risk att uppgifter via ett visselblåsarsystem inte kan styrkas. Sådana ärenden bör givetvis avskrivas.

• Debattörerna menar att det ofta inte genomförs kvalificerade utredningar.

Detta är definitivt ett problem. Som vi ser saken är rapporteringskanalen bara en liten del av ett visselblåsarsystem. En viktigare del är rutinerna för utredningsarbetet, där rutiner och tekniska lösningar ska säkra att utredningar är professionella och oberoende.

• Man menar att anmälningar som är anonyma ofta görs i ond tro, det vill säga falskeligen och med syfte att skada.

Den som vill smutskasta kollegor bör välja kanaler där informationen får spridning. En seriös hantering av en anmälan kommer att ställa krav på att utsagor är väl underbyggda och går att bevisa. Allt annat bör avskrivas och bör inte göras tillgängligt utanför den lilla krets som arbetar med utredningen. Seriösa rutiner kommer att göra kanalen ointressant för den som vill smutskasta.

• Debattörerna menar att i sunda organisationer finns inget behov av anonym rapportering.

Enligt vår erfarenhet är missförhållanden ofta kända i organisationer, men det som saknas är viljan att ta tag i problemen. Att upprätta en visselblåsarkanal är i sig otillräckligt om man inte samtidigt tvingar fram nödvändiga diskussioner om lämpliga former för oberoende utredningar och hur de ska tas omhand av organisationen, vilket vi ser som en självklar del av implementeringen av ett visselblåsarsystem. Vidare är det nog få organisationer som är fullt så sunda att det saknas missförhållanden att hantera.

• Enligt debattörerna upplever anklagade ofta rättslöshet och att de saknar möjlighet att bemöta anklagelser.

Detta är en uppenbar risk och har helt att göra med en slapphet bland organisationer att förhålla sig till de risker som finns när man etablerar strukturerna för ärendehanteringen.

• Debattörerna tycker att man istället för visselblåsarkanaler bör skapa hög tillit inom organisationerna som gör det möjligt att vara öppen med problem.

Hög tillit är alltid att eftersträva och problem bör i möjligaste mån tas öppet. Vi ser visselblåsarsystem som ett sätt att arbeta med en sådan kultur. Genom att visa att man bryr sig om att åtgärda problem och att det finns en seriös inställning till hanteringen visar man att regler gäller och att man på riktigt vill leva som man lär. Visselblåsarsystemet kan vara en fantastisk kommunikationsplattform, ett starkt verktyg för att bygga kultur och för att ta diskussioner kring frågor som annars kan vara svåra att adressera.

• Debattörerna anser att utredningar ska vara transparenta.

I många fall kan det säkert finnas poänger med transparenta utredningar. Vår inställning är att man ska vara transparent med principerna och formerna för utredningar, men att utredningarna i sig bör hållas inom en liten krets av förtroendepersoner. Det har mycket att göra med de problem som debattörerna själva pekar på: att anklagade kan uppleva sig rättslösa och att anmälningar ofta är grundlösa eller sker i ond tro. Alltför stor öppenhet riskerar att skada både visselblåsare och den anklagade.   Utredningar bör vara oberoende, professionella och diskreta. När missförhållandet har styrkts och det är dags att agera på ärendet är det rimligt att tillämpa större öppenhet.

Sammanfattningsvis är kritiken huvudsakligen kopplat till utredningsarbetet, som egentligen ska betraktas fristående från frågan om rapporteringskanalen. Givetvis finns också mycket att säga om andra skäl till att ha visselblåsarsystem, utöver det som anförs i denna kommentar.